DUMITRU ICHIM
Traducere: Dorina Brândusa Landén
Den vita tiden
(Timp alb)
Ljuset är inte ljus
bara ett bortglömt språk.
När natten är över saker
och vill ansluta mig
då lämnar jag allt som inte är
och flyttar från svarta rymden,
som i schack,
en knopp i den vita tiden.
Ljuset är inte ljus
bara ett bortglömt språk,
gradvis
ett rop för att vara.
Solens träd
(Copacul de soare)
På grenarna
av solens träd
natten slutar sitt förspel,
rädsla – första sekundens frestelse.
Lidandens träd!
Bara en gång har blommat,
blod,
vatten,
ljus
därefter den lämnade till oss
blå doft mot någon annanstans
och salt smak
av tår och brand.
Globalisering
(Globalizare)
De byggde en kyrka över graven,
ovanför kyrkan byggde de en synagoga,
ovanför synagogan byggdes en moské,
över moskén byggdes ett sjukhus,
över sjukhuset murades en mur,
ovanför muren byggdes en väg.
Då borgen gjorde kvarter till väggen:
det kristna kvarteret, hebreiska och muslimska,
klassiska språk kvarteret, latinska kvarteret och
grekiska kvarteret,
nation kvarteret, armeniska kvarteret, rumänska,
ryska, och så vidare.
Väggarnas epidemi fortsätter
och allt världens befolkning fick panik
när det spreds rykten
att det i själva verket var graven tom.
Fiat lux
Hur kunde vara ljus
före solen,
före månen,
före födselns brand?
Varifrån uppståndelsen
av vågen i intet
men i de möjliga också?
Utan vingar
hur roterades svindlande flygning?
Med vem har varit enad
den ursprungliga längtan?
”Först var natt.
Blunda! För att upprepa vi också,”
befallde du mig då.
Och från varandra vi drack
ljus från ljus.
Det var ingen sol,
ingen måne,
ingen födande eld eller start.
Jag tror att ljuset har blommat
från vår första kyss.
Ängels ensamhet
(Singurătatea îngerului)
Ängels ensamhet
är en blå och tung suck.
En enda gång
jag smakade dess bitterhet
och skrämd jag vände
till mins keramikers grind
och tiggde mina armar tillbaka.
Stackars ängel!
Fel född med vingar,
aldrig kunde flyga
en enda kram
som oss.
Först var jag minne,
sedan i oro
blev jag samma sång
format i lera.
Kommer du ihåg sin handflata?
Hur varmt de var
när över skuldran vi lurade oss
den första kyssen –
månen på kvitten träds gren.
Barnet sover
(Copilul doarme)
I själen körsbären
började blomma.
Ljuset också –
andetag för andetag –
blomstrar sömnen.
Bara ibland
fläktar
En fjäril.
Barnet ler i sömnen
då och då…
som om han vill väcka ljuset.
Från vetets skrifter
(Din scripturile grâului)
Jorden –
början av den lilla sömnen.
Himlen –
början av den stora sömnen.
Solen –
början av det lilla axet.
Axet –
början av den Stora Solen
som bröt sitt hjärta
till Den Sista Måltiden
och delade den lika
i varje korn
från Vetets Skrifter.
Färg
(Culoare)
Universum är en färg
som äpplet och taggen.
Tiden är också färg
liksom längtan och rädslan.
Jag går till källan
med alla mina färger –
porlande i virvel – ord
den vita till vit mot mer eld.
Är den vita min färg eller rädslan för döden?
Skyldig för vingar
(Vinovat pentru aripi)
Vallmo
skäller på fjärilen:
Rör inte dina kronblad!
Leka inte för mycket
med frestelsen att flyga
längs ögonblicket
av blommande gren eller lera.
Det kan skaka dig.
Jag har varit lika som dig,
men jag vidrörde av misstag
ljuset
med vingspetsen.
Florys bekännelse
(Spovedania lui Flory)
Jag har begått den dödliga synden
men inte tillräckligt för att vara död;
vi slutar fred och förlåt mig
och min ed av sanning
skall vara min fackla;
jag kunde inte stå mot frestelsen
att bita från äpplet
att se en enda gång i livet
hur kunde smaka
evigheten.
